Jag har en existentiell kris

Jag hatar att läsa genusvetenskap igen. Det är inte så att jag hatar genusvetenskap. Jag älskar genusvetenskap. Genusforskningen har lett mig, oss, så ofantligt långt. Men det är personligt jobbigt

Låt mig förklara: genus innebär ungefär att vårt kön skapas av sociala och kulturella strukturer. Vi föds med ett könsorgan, men vi socialiseras in i manlighet och kvinnlighet. Manlighet och kvinnlighet sitter inte i våra könsdelar eller våra hormoner. Ett krav på att jobba med människor är att man har självkännedom och ett genusmedvetet och normkritiskt, respektfullt förhållningssätt. Men inläsning och läsning av den här litteraturen gör mig bara... mindre självkännande. Vem är jag ens!? 

Jag har ställt mig själv frågan om jag ens äger mitt eget kön. Eller menar jag genus, om jag äger mitt eget genus?

Vi tar smink, som ett konkret exempel. Jag, och många av mina kvinnliga vänner och kollegor (och få, om ens någon, av mina manliga respektive) använder smink av egen fri vilja, utan något som helst tvång. VARFÖR?

Jag ser nu sminkanvändandet på två olika sätt: 1) Jag tycker att jag är finare/fräschare i smink. VARFÖR tycker jag att jag är finare/fräschare i smink? VEM har lärt mig och mina systrar, men inte mina bröder, det? Ellet 2) Jag tycker att det är roligt med smink. VARFÖR tycker jag att det är roligt med smink? VEM har lärt mig och mina systrar, men inte mina bröder, det? 

Äger jag mitt kön? Jag har typ en existentiell kris nu när jag läser genusvetenskap. För strukturerna blir så vansinnigt tydliga och jag vet inte vem jag, essensen av jaget, är längre. Vad av mig är bara en produkt av strukturer och vad är själva jag?
 
 
|
#1 - Kim:

Tack för tänkvärt inlägg!

Det är egentligen problematiskt att genusvetenskap får kallas vetenskap.
I t.ex. Norge drogs statsbidragen till genusforskningen in efter granskningen "Hjernevask" i NRK.

Självklart påverkar hormoner och annat att män och kvinnor är och beter sig olika. Ta ett tillskott av testosteron t.ex. och det är inte ovanligt att man blir mer aggressiv. Och att män som får lägre halter vid tex prostatabehandling helt plötsligt blir väldigt känslosamma.


Visst ligger det en del i att man även påverkas av förväntningar krav etc. Och det finns klart anledningar att se på könsskillnader i många fall. Men tyvärr är genusforskningen numer en form av ideologisk / politisk verksamhet.

(Man kan också fråga sig varför en man utan tex ekonomiska resurser, bildning etc anses mindre attraktiv än en kvinna i samma situation? (Kan det finnas samband med försörjning överlevnad för barn och familj. som härrör från de levnadsvillkor människan haft under sin historia förutom de kanske 100 senaste åren.

Som med mycket annat är det kanske bäst att inte överanalysera för mycket. För frågan kan utvidgas till tex äger du dig själv? eller gör samhället det?


#2 - Mirre:

Så sant, =D

#3 - josefine:

Jag läste psykologi och fick sådana frågor om jaget osv & det tyckte jag var sårt, för jag fattade ingenting. Sådant där kan vara hur invecklat som helst och man kan nog skriva en bok eller disskutera det där dagar långa.

Själv så tror inte jag att jag började använda smink för att andra hade det, jo kanske till en viss del men jag tror jag tyckte jag såg bättre ut eller om jag bara ville testa, man vill ju i tidig ålder när man är kanske 13-14 eller i tonåren testa sig fram, vem man är och testar lite olika stilar. Jag trodde ju när jag gick i 6an att jag var hiphopare, så jag gick runt med keps och mjukiskläder. Smink hade jag då med, men jag har skiftat lite med sminket, de var mer från 6an och till 2012 som jag använde smink, men de var också så att jag var äldigt osäker den tiden..Men nu är jag inte osäker längre, inte på samma sätt. Jag är mer osäker nu pga att jag varit arbetslös länge, men då ar jag osäker hela jag, jag visste inte vem jag var. nu har jag tappat balansen i livet, så jag är mer osäker pga det. Men jag sminkar mig nu för att jag vill det, jag har nog alltid varit annorlunda, och även om jag inte trodde det då, så har jag ju helatiden känt av olika tecken, men de var ju inte förrän i 1an på gymnaiset som jag bara shit, jag är annorlunda, så jag tror mycket av de erfaenheterna jag har utav just osäkerheten, testa olika stilar osv har lärt mig att bli den jag är idag. Men jag et inte vem som lärde mig detta, jag tror det va mer jag själv som lärde mig påvägen.

#4 - ramona:

Djupa frågor :) Kan ju kännas rent förvirrande ibland med alla pekpinnar om hur man borde vara. Men vem är jag egentligen, om jag själv väljer <3

#5 - ego:

Känner väl igen tankegångarna, från min egen hjärna. (Egen? I hur hög grad?.....) Tror att man ibland får låta bli att analysera, följa magkänslan bara, oavsett vad som orsakar denna. Reagera när det känns nödvändigt. Allt hänger ju samman liksom. Förstår att det kostar på att plugga detta ämne... Önskar dig lycka till hur som helst!

#6 - Evahle - en blogg om psykisk hälsa:

Väldigt intressant inlägg! Har också tänkt en del på detta faktiskt

#7 - Miss Baby Peaches:

Väldigt djupt inlägg, Julia!

Kommentera här